Pillis

Självklart finns det ljuvliga saker med att vara gravid också. Men ibland är det de jobbiga som lyser igenom, allt kan inte vara rosa fluff alltid även om det hade varit fantastiskt om det var så. Som ganska ensam om att vara gravid bland våra kan det just vara väldigt ensamt. Ibland känns det som om folk förväntar sig att allt ska vara rosa fluff, så då svarar jag rosa fluff. -Jag mår så bra sååå, -Ååå liten bäbis i maaaagen, -Snutt plutt skutt mutt.

Det som jag tycker är så fantastiskt med det här är att vi, jag & du, har lyckats skapa något som än sålänge är perfekt. Att vi för alltid kommer att höra ihop och att vårt barn är hälften du och hälften jag. Jag längtar efter att se vårt barn på riktigt. Vad som liknar dig och vad som liknar mig.

Den där morgonen känns som så längesedan och så mycket har hänt sedan dess. Nu börjar det närma sig och jag fattar ingenting. När jag står på jobbet och plötsligt känner en guldklimp som härjar i magen blir jag alldeles varm och det är svårt att inte le. Och jag längtar så. Mest efter lilla du därinne men också efter att få vara mig själv igen.

Tvärtemot vad jag alltid trott så är det absolut inte ljuvligt att vara gravid.

Att kräkas varje dag i ett halvår är inte så fantastiskt när man väl ligger där och pratar i stora porslinstelefonen.

Att inte kunna ha sina vanliga kläder och känna sig som en gigantic elefantic är inte så fantastiskt.

Att främmande människor börjar diskutera huruvida det är en pajk eller tös är inte uppskattat. Gärna i kombination med en kommentar som "oj vilken tjock mage du har". Så jävla inte uppskattat.

Att inte kunna ta två öl och lägga in en prilla är faktiskt inte fantastiskt. Särskilt inte på sommaren.

Att veta att det inte kommer att bli lättare och efter nio månader avslutas med ett helvete gör inte det hela lättare.

Så lilla vän som är därinne, bli nu en duktig flicka/pojk och gör Mamma & Pappa stenrika så ska vi nog lösa det här.