Pillis

Okej, nu spyr jag:

Känner lite att jag måste försöka hålla lite liv här, trots att jag knappt känner att jag lever. Jag gör det jag måste men fan inte mer, börjar bli alldeles för mycket, och klarar jag mej helskinnad ur denna fittperioden så är jag glad. Lite iallafall. Känner inte att jag har något att kämpa för, allt är så långt bort. Verkligen allt. Bara jag som är här, och alla dom andra är där borta. Fan, det är verkligen för mycket nu, orkar inte ens tänka på det. Men skitsamma, det går väl över. Om sisådär en månad eller två. Piece of cake. Not. Ibland tycker jag at det är lite uppochner när man inte kommer ihåg när man hade riktigt genomroligt sist, ni vet sådär så man känner sig glad rakt igenom och asgarvar spontant. Jag vet vad det är som gör att jag mår såhär, och jag vet att det bara är för en viss tid, men fan vad jobbigt det är när man är mitt i det. Och den som borde vara där för mej känns så jävla långt borta så det gör ont ibland.

Skitsamma.