Pillis

Myskvällen gled över i en rosa kväll framför Rosa Bandet-galan. Jag blir alltid så himla berörd och tårarna rann mest hela tiden. (Vilket iochförsig var bra eftersom det resulterade i att familjen Knutler skänkte en slant eller två). Varenda kotte jag känner vet någon eller några som drabbats av någon slags cancer (ganska logiskt kanske?). Dock är det så überjävligt att det inte slutar lyckligt alla gånger. För visst slutar det jävligt lyckligt om vi klarar det, trots om det är en omänsklig behandling som oftast påverkar resten av våra liv. Även om minnena är alldeles för färska för vår egna del så vet jag att det inte spelar någon roll hur längesen det än var. Det kommer alltid att vara en del av våra liv, och vissa stunder tänker man mer på det än andra. Jag är så jävla glad över att vi är friska, och jag vet att vi alla behöver påminnas om det då och då. Det är verkligen sant att så länge vi är friska finns alla möjligheter. Självklart går vi inte alltid runt och tänker så, ibland känns vardagen inte skitkul men vad gör det egentligen? Egentligen. Jämfört med vad många går igenom just nu känns det ganska otacksamt att klaga över en förkylning eller att hon sa si eller att han gjorde så. Men jag antar att det är så det är och alltid kommer att vara. Alla har vi våra små egenheter och grubblerier, men vi kan iallafall göra ett gott försök att för en stund stanna upp och tänka efter före. Måste vi få det uppkört i våra ansikten för att vi ska förstå? Kanske. Mycket möjligt. Jag är fruktansvärt ledsen samtidigt som jag ändå vill tro att det var en mening med att vi fick det. Vi. Du och Jag. Jag. Jag tror verkligen att det gör oss mer ödmjuka, och alla som jag älskar allra mest och som betyder världen för mej har fått det. Ödmjuka.