Okej.
Självklart finns det ljuvliga saker med att vara gravid också. Men ibland är det de jobbiga som lyser igenom, allt kan inte vara rosa fluff alltid även om det hade varit fantastiskt om det var så. Som ganska ensam om att vara gravid bland våra kan det just vara väldigt ensamt. Ibland känns det som om folk förväntar sig att allt ska vara rosa fluff, så då svarar jag rosa fluff. -Jag mår så bra sååå, -Ååå liten bäbis i maaaagen, -Snutt plutt skutt mutt.
Det som jag tycker är så fantastiskt med det här är att vi, jag & du, har lyckats skapa något som än sålänge är perfekt. Att vi för alltid kommer att höra ihop och att vårt barn är hälften du och hälften jag. Jag längtar efter att se vårt barn på riktigt. Vad som liknar dig och vad som liknar mig.
Den där morgonen känns som så längesedan och så mycket har hänt sedan dess. Nu börjar det närma sig och jag fattar ingenting. När jag står på jobbet och plötsligt känner en guldklimp som härjar i magen blir jag alldeles varm och det är svårt att inte le. Och jag längtar så. Mest efter lilla du därinne men också efter att få vara mig själv igen.
Du kommer med största sannolikhet känna att det är värt all skit, alla kommentarer, alla samtal i porslinstelefonen... Allt det där kommer du att känna är helt ok när du väl får se lille/an!
